Det här är min novell som jag skrev på min litterär gestaltning. Man behöver inte läsa den men man får gärna det:) Och dom som läst den sen får gärna lämmna en kommentar:) Om jag fått mer tid så hade jag kunnat utveckla historien mer men den får vara bra såhär!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Berätta, jag avslöjar inte!
Människor kommer och går. Sätter sig och känner känslan av att dela med sig. Varför kan jag få folk att dela med sig av sina djupaste känslor när de har så svårt att uttrycka det för resten av världen. Om de kommunicerade lika bra med sådana av deras sorts så skulle kanske inte världen se ut som den gör. Men jag kanske inte ska bry mig. Mitt jobb i detta liv är kanske att ge människor den känslan att de kan berätta allt för mig. De kommer till mig och delar deras djupaste, mest hemliga hemligheter och jag kan inte ge någon respons. Jag önskar så mycket att jag kunde säga till dem att – Allt kommer bli bra eller du fixar det. Men jag är gjord för att lyssna. Den konstiga varelsen människan kommer till mig när de vill ha ensamhet eller vill slappna av. Den stora eken ger dem skydd mot regn, snö, hagel eller till och med solsken för de som inte gillar det. Och under trädet står jag där och lyssnar varenda gång. Jag har sett att vissa kommer med blad som inte kommer från trädet dock utan vita blad som är ihoptryckta med en massa färg på. Där flyger det omkring gubbar i tajta dräkter som tydligen räddar världen på bladen. Jag kanske också är en sån. En hjälte. Jag kan ju inte flyga men jag kanske är en hjälte som är där för att lyssna och finnas där för de som behöver mig. Jag har ju en förmåga att få alla som kommer till mig att öppna upp sig och blotta sin själ. Ett tidigt minne som jag har är ett par väldigt speciella människor som har fastnat i mitt minne. Det är Alva och Anders som kom med utsvängda byxor och stora tröjor i konstiga mönster. Och jag minns dem såväl för det som hände bildade min syn på livet.
 -Kom Alva här är perfekt!
– Men vi borde verkligen inte sticka såhär från skolan. Tänk om lärarna kommer på oss, fnissade Alva med en vacker ton – Ingen borde säga till vad vi ska göra, inte våra föräldrar eller lärarna. Vem är det egentligen som lever våra liv?
– Det är ju vi Anders, sa Alva och kollade ner i gräset.
Anders lade sina stora händer på hennes kinder och kysste henne försiktigt precis när det första lövet fall för hösten. Deras läppar släpptes och blickarna öppnades efter de vart slutna.
 – Precis, och därför vill jag fråga dig en sak. Jag vet att vi bara är sjutton år och har hela livet framför oss. Vi kan resa, plugga, jobba, skaffa hus, ungar, dö. Men saken är att jag vill göra allt det här med dig. Jag orkar inte lyssna på våra föräldrar längre. Vill du gifta dig med mig?
Anders steg ner på ett knä och de ljusa jeansen fick en liten blöt gräsfläck men det var nog hans minsta problem nu. Man såg hur han väntade på ett svar, rätt svar och hur första svett droppen rann sakta ner för hans oklandriga hy.
– Anders du är ju helt galen, vad ska alla säga!
Det blev tyst för en sekund och det skapades en pinsam tystnad.
– Men jag bryr mig inte vad alla säger det är klart att jag vill gifta mig med dig, sa Alva och kastade sig på Anders av lycka. De rullar runt i gräset och deras läppar möts ett antal gånger till. Anders gör henne en ring av gräs och lovar att när han får råd så ska han köpa den finaste ring som finns. Då tänkte jag för mig själv att då får han allt ta och skynda sig för det där grässtråt håller inte allt för länge. Han sa att han ville dela resten av sitt liv med henne men om kärleken varade vet jag ej. Kanske dog den samtidigt som grässtråt runt hennes finger. Eller så har jag något extra än att bara lyssna som fick dom att stanna tillsammans för resten av deras liv. Jag tror att jag är en superhjälte.
En kille som verkligen fick mig att fundera och tvivla på den mänskliga kärleken var en man som hette Alex. En mer bedrövad man hade jag aldrig träffat förr. Eller kanske ska jag säga lyssnat på för det är ju det som är min grej. Alex kom en regnig oktober kväll upp till kullen under eken. Eken hade nu några hår på nacken och hade växt till sig riktigt rejält med en stor fin krona. Alex kom alldeles blöt med någons sorts jacka gjord av skinn tillsammans med ett par stora ljusa jeans som verkligen fick honom att se större ut. Jag kunde inte riktigt förstå varför man ville ha ett par förstora byxor så att man nästan tappade de. Men det var inte det saken handlade om nu. Jag ska försöka att hålla mig till ämnet. Han kom i alla fall och gick runt mig några varv och skrek så han kunde väcka de döda. Han var så ursinnig på något som jag inte kunde förstå var det var i stunden. Jag trodde kanske att det var för att han var tunnhårig eller att han hade ett stort hål i sina byxor. Men när jag hörde sucken efter skriket så förstod jag att det berodde på kärleken. Han satte sig ner och drog händerna genom det tunna håret.
– Jag kan inte förstå att hon kunde lämna mig, sa han med gråten i halsen.
– LINAAAAAAAAA, skrek han.
 - Det skulle ju vara vi och bara vi för alltid. Inte hon och Peter. Killen skulle ju också vara min bästa vän, sa han sårat. Jag kunde inte annat än tycka synd om den här killen som just fått sitt hjärta krossad av de två människorna som skulle betyda mest för honom. Jag kunde verkligen inte heller förstå att människor kunde vara så elaka. Med Anders och Alva var kärleken så ren, ny och inte konstgjord. De fick världen att se ut som ett bra ställe med vackra människor som sprider fin kärlek. Alex fick allt att se mörkt ut. Eller så var det för den mörka kalla oktober natten men mörkt var det. Alex började gråta.
– Jag kan inte förstå hur det här händer, jag vill inte förstå, snyftade han medans tår efter tår föll.
 Men i den stunden hände något. Hans andetag ändrades från lätta och vekliga till stora och starka. Han torkade bort tårarna och blicken blev svart.
– Det var för enkelt jag borde listat ut det. Ska inte jag få vara med Lina så ska fan ingen det, sa men med en ilska i rösten som var skrämmande.
 Jag hade aldrig sett någon sådär arg förut. Han reste dig med ett kraftigt sving och kollade bakåt innan han gick. Jag tror att han undrade varför han just pratat med sig själv. Men vad kan jag säga, jag har en kraft. Synd bara att den är till för att lyssna för jag hade gärna skrikit efter honom att det inte var bra för honom att han var så arg och att han skulle försöka att komma över det. Jag tror att han gjorde något dumt den natten. Känslan Alex gav mig stannade kvar en bit in på vintern medans andra kom och berättade nya saker. Men jag kunde bara inte sluta att undra vad som hände med Alex sen. Jag kanske inte är riktigt en superhjälte man jag hoppas fortfarande.
En människa som påverkade mitt liv ordentligt var en tjej i fjortonårsåldern som kom då ekens alla löv låg samlade som en gegga på marken. Hennes ansiktsuttryck var blankt som en spegelblank sjö en tidig vårmorgon. Inte för att jag någonsin sett en sjö innan men jag har hört många historier i mitt liv om allt möjligt. Hon var svart som natten själv med sitt svarta spripiga hår tillsammans med en lång svart kappa. Att någon så ung vacker kunde se så gammal och trassligt ut var inte förståligt när man såg på henne. Detta var hennes tid att leva men hon hade bytt ut all glädje och lycka i kroppen mot den svartaste sorg jag någonsin sett. Benen böjdes och hon satte sig sakta neråt med sin tomma blick ut mot den grymma världen. Jag trodde att hon snart skulle börja säga något eller åtminstone gråta, men inget hände. En minut gick och jag undrade vart min kraft hade tagit vägen för den skulle ju få henne att prata. Det var konstigt eftersom det aldrig hade hänt innan. Men hon satt där, helt tyst i säkert 5 minuter medan jag bekymrade mig över min kraft tills hon öppnade munnen.
– Mamma, sa hon med skrovlig röst.
Mamma? Undrade jag för mig själv. Vad ska det betyda egentligen? Jag såg ingen person här i närheten ingen som såg ut att vara hennes mamma. Jag kollade vart hennes blick drogs för att se om hon såg någon som var hennes mamma men den stirrade fortfarande helt tom ut i det becksvarta mörkret. Hon stack ner handen i sin ficka och tog hon upp en vass metall sak och gjorde något som jag aldrig kan förlåta mig för. Om jag bara hade kunnat prata så hade jag sagt att livet är till för att levas och så hade jag tagit metall saken och kastat iväg den långt bort så det aldrig skulle hända igen. Men så var inte fallet. Flickan tog det vassa metallbladet och satte det mot sin vita hud och drog sakta längst handleden. Hon drog inte en gång, eller två utan många gånger tills hela armen var täckt med det röda blodet. Hon höll upp armen och kollade med fascinerad blick när hon tryckte ut det som såg ut att vara det sista blodet som fortsatte rinna ner längst armen vidare till den svarta kappan. Det gjorde mig så ledsen att se någon skada sig på ett sådant sätt när de har fått ett liv att leva. Jag skulle gladeligen haft ett liv som jag skulle levt fullt ut om jag bara kunnat. Även jag fick ta del av det mörka blodet. Hennes blick drog sig upp mot den svarta himlen som idag innehöll en fullmåne och tusen stjärnor.
– Mamma, jag vill vara hos dig. Jag orkar inte med livet som du gav mig och sedan lämnade mig alldeles ensam. Det har gått en vecka sen begravningen och alla verkar redan ha glömt att du är borta. Jag vill bara vara hos dig. Snälla, viskade hon medans hon sakta lade sig ner och somnade in.
Hon dog inte men nästa dag kom det män och kvinnor med en bil som hade ett ljus på taket som tjöt samtidigt. De väckte henne till liv och förde in henne i bilen. Hela natten hade hon legat där medans blodet rann och kylan kom när hon låg där helt livlös. Jag ville skaka henne till liv, skrika åt henne och finnas där så hon kan gråta ut. Men jag kunde bara se på och lyssna. Det var en hemsk upplevelse som jag än idag har svårt att förstå. Just nu tvivlar jag lite på om jag är en superhjälte.
En berättelse som hände hyfsat nyligen var när eken spelade på sina sista år. Eken hade mindre löv som kunde täcka de som ville ha skydd och huden hade blivit skrynklig och grå genom åren. En kille och en tjej var det som kom en ovanligt solig höstdag sent på eftermiddagen. Petra och Isak hette dem. Hon var vacker, ung och aldrig någonsin hade jag skådat en sådan skönhet. Vinden lekte med det blonda håret och löven dansade runt hennes fötter. Fast blicken visade inte glädje utan var bekymrad. Killen drog händerna genom det rufsiga nötbruna håret och tog sedan hennes hand.
– Jag älskar dig Petra, viskade han nära hennes öra samtidigt som han avfärdade en kyss mot hennes hals.
– Isak, det är något jag måste säga.
Hon försökte fånga hans blick så han kunde se hennes ängsla men hans blick var inte närvarande vid ögonblicket.
– Kom, sa han när en stor vindpust puttade honom i ryggen.
Han dansade runt med löven och vinden och allt annat som ville dansa medans Petra stod bredvid. Ska jag vara ärlig så såg han jätte töntig ut när han hoppade runt som en galning men det kanske är min kraft som får honom in i detta beteende. Jag såg det som en positiv sak eftersom lite glädje och dans inte skadat någon förut. Men när jag kollade på Petra så ville jag gärna veta vad hon ville ha sagt eftersom det såg ut som något hon gått och burit på länge.
– Isak, jag måste verkligen berätta en sak som jag gått och burit på länge.
Oj börjar jag bli synsk eller nått? Snart är det väl jag som trycks på de vita bladen och alla ser mig som en riktig superhjälte.
– Jag har vart otrogen, sa hon rakt ut med min krafts hjälp.
Isaks dans upphörde och fötterna ändrades från glada och lyckliga till svarta och mörka. Han tog de tunga fötterna, lyfte varje steg försiktig och såg till att det lämnade en stor duns efter sig. Väl framme vid Petra med blicken in i hennes ögon höjde han armen, knöt handen hårt och tog tag med all kraft han hade i kroppen och träffa hennes ansikte med en kraftig smäll. Hon föll ner till marken och han följde snabbt efter.
 – Du, sa han.
Slog ännu ett slag mot ansiktet.
– Ska.
 Siktade och slog igen.
– Dö, sa han med ilska i rösten och slog det hårdaste slaget hittills.
Han reste sig fort upp och hade ännu inte förstått vad han gjort så han tog en planka som låg lite längre bort och slog ytterligare några slag mot huvudet tills han insåg vad som låg på marken. En död människa. Han kollade på henne och sedan på sina blodiga händer och reste sig hastigt upp.
– Förlåt, sa en grötig röst redo att ta emot gråten.
Den fega uslingen sprang där ifrån och vågade inte ta emot konsekvenserna för sin handling. Jag såg Petra ligga där med blod över hela ansiktet och att skönheten hade själen tagit med sig vart den nu skulle. Petra var inte längre Petra. Hon var ett lik nu liggandes framför mig. Jag ville hjälpa och jag vill ändra min kraft till något som kunde få henne tillbaka till liv, men allt var meningslöst. Hon låg där och jag stod jämte helt förstörd. När var det min tur att dö? Min kraft hjälper ju inte så mycket det får bara alla att säga en massa saker som för mesta delen aldrig leder till något bra. Jag var så arg på mig själv men det fanns inget jag kunde göra. Jag bara stod där helt fast i marken och visste nu att jag inte var en superhjälte. Jag är ju trots allt bara en bänk.