En blommas doft

EN BLOMMAS DOFT - NOVELL SKRIVEN AV CAROLINE KARLSSON

En vacker blommas doft, svek den dag du kom. Istället anlände en ny lukt. Hallon kanske, eller någon frukt arom. Du förändrar allt. Förut var det bara jag som formade ett hål i ängen med min kropp. Men nu ligger du där jämte. Jag vrider mitt ansikte mot dig och ser en lycka som är svår att beskriva.
- Är inte sommar det bästa som finns? sa du.
Jag bryr mig inte om att svara eftersom du vet redan repliken. Du ställer frågan emellanåt bara för att påpeka att det äntligen är sommar. Jag kommer nog aldrig tröttna på att höra din röst.
En upphettad sol får våra vita hud att snabbt bli kokande röda. En blomster äng fylld med blommor fast på ett fält. Bara för oss. Men jag känner inte lukten längre, bara dig. Du ligger där orörlig för att låta sommar vinden svepa in över din kropp som äntligen gjort sig fri. Vore det inte för solens hetta hade du nog legat kvar hela tiden. Jag vänder mitt huvud mot dig ser dig blunda. Du andas in luften och släpper sen iväg den.
- Känner du blomdoften? Är den inte vacker?
 Du är vacker. Men jag säger inte det. Jag ser dig ligga där vacker som du beskriver blomdoften.
Vi ser nu upp mot den klarblåa himlen som endast består av ett vitt luftigt moln. Det är omöjligt att inte njuta när molnet sakta åker bort mot himlaranden. Du sätter dig försiktigt upp och ser in i mina ögon som vägrar flytta sig från de fagra läpparna. Jag ser värmen, för sakta rinner en droppe frambringad av solens strålande hetta ner för din kind.
- Jag går och tar ett bad igen.
Du ler mot mig. Leendet värmer mig mer än solens sken någonsin kommer att klara av. Benen sträcks ut och blir mils långa från min syn och varsamt går du ner mot sjön som vilar ner för backen. En början till mörker smyger sig sakta över det blanka vattnet. Men inget hindrar dig. Jag sätter i armbågarna i gräset så jag ser när du tar första steget ut i det mörka vattnet. Jag ser hur det kalla knottrar din hud och hur solens sista strålar värmer. Jag lägger mig ner igen och ser upp mot skyn. Jag kan fortfarande inte få in blomdoften men det gör ingenting. Din doft är bättre. Den vilar kvar efter din form i gräset och jag andas in den.
En stunds tänkande får mig och längta efter din närhet i det stöpta gräset bredvid. Var är du? En halvtimme går och dina steg uppfångas av min hörsel när du formar gräset efter dina fötter. Håret är vått och du skakar ut några droppar på mig. Dem kokar och torkar snabbt ut på min glödande hud. Allt är fint. Du skakar på håret och snurrar runt några varv innan du sjunker ner i gräset. Tar ett djupt andetag med en lycklig utpustning.
- Är inte sommaren det bästa som finns?
Jag hörde din röst som smekte inne i mina öron ända in till trumhinnan. Men lukten kom nu i första hand. Efter dina rotationer med din kropp och fläng med håret fanns inget annat än din lukt. Den doftar bättre än den blomsteräng jag en gång känt. Stilla låg vi där tills mörkret kom närmre och du bestämde dig för att ta med dig, din kropp och lukt hem. Tillsammans vandrande vi på grusvägen jämte ängen för att sen gå på olika vägar. Du svängde åt vänster och jag åt höger men jag stannade förblindad vid korsningen. Du går din väg, trallade på en tjusig melodi och vänder dig om och ler.
- Vi ses imorgon.
Jag nickade och såg dina fötter trippa varsamt på de grusvägar som alltid låg stilla. Natten gick och det kändes inte som jag gått hem för på morgonen stod jag där och vänta. Du kom bara någon minut efter mig och vi börjar gå ner till där vi har våra insjunkna kroppar. Ner i det mjuka gräset. Vi lägger oss ner och tar några djupa andetag. Det här blir nog en bra dag. Solen skiner och det är minst lika varmt som det var igår. Du ligger där jämte mig och doftar lika ljuvligt som alltid. Men uttrycket i ansikten du tog med dig är inte det samma som legat jämte mig de andra dagarna. Något bekymrar dig. Du tar din tid tills du till slut öppnar munnen.
- Jag måste gå.
Jag ser med en förundrad blick och fattar inte riktigt vad som menas. Gå ner till sjön? Gå hem för dagen? Gå en promenad? Jag förstår inte.
- Jag menar för alltid. Jag kommer inte tillbaka.

Inget funkar i min kropp längre och allt som ekar i öronen är orden. ”Aldrig mer tillbaka” Jag ser när du reser dig med inte alls samma glans som förr och går din väg. Jag kan inte känna doften längre. Den valde att följa med istället för att ligga kvar här jämte mig. Varför? Nu när du inte kommer tillbaka känner jag inte din doft. Det är blommornas doft som härskar nu.

Kommentarer
Postat av: kajsa

FIIIIIIIIIIIIIIN! :D <3

2009-05-14 @ 13:05:28
Postat av: sarah

Skiiiitbra! :D lämna in den :)

2009-05-20 @ 09:51:52
URL: http://sarahellmin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0