kasta en platt sten

macka?

sving, sving, plums

nere på botten nu

ett försök till

sving, sving, 1 ring

2 ringar

3 ringar

allt är fulländat

Sjuklingen är i skolan. Whoo...nä.
Va tvungen att komma pågrund av spanska prov och krönikan som måste bli klar.
Jag gillar verkligen inte min krönika men jag lägger upp den i alla fall.
_____________________________________________________________________

NORRMALMSTORG ÄR MIN!!!
Spel av alla sorter simulerar mitt tävlingssinne. Inser jag att en vinst inte ligger i närheten för mig "råkar" jag stöta till bordet så alla hus välter på monopolbrädet, eller "råkar" tappa bort tärningen i fia med knuff. Något av de nyaste är Wii konsolen där man kan köpa till spel så som fitness, dansmatta och Mario kart. Självklart vill jag briljera och visa mina rekord som jag satt på dansmattan för min kompis. Jag har ju övat i veckor. På bara några minuter slog hon många av mina rekord och det fanns då inget jag kunde göra åt det. Tv-spel kom naturligt för henne. Själv satt jag butter i soffan och vägrade spela mer.

Världen utvecklas och vi uppfattar att det är viktigt att känna sig som en vinnare. Ingen vill ju vara en förlorare eller känna sig misslyckad. Förr var spel och tävlingar bara ett tidsfördriv och ett lärorikt sätt att stimulera intellektet hos barn. Nu är nästan allt en tävling, medvetet och omedvetet. Alla har ett tävlingsmonster som älskar att glänsa.

Att vara tävlingsinriktad kan ses som en positiv sak när det leder till något bra. Men i de flesta fall blir man bara besviken. Jag tror att tävlingar som engagerar en hel del människor, så som melodifestivalen och sportevenemang blir inte ett lika stort nedslag som när man tävlar ensam. Förlorar vi ett OS guld blir det ett plattfall för hela Sverige, alltså många mer än sig själv. Men tävlar jag mot mina kompisar och kommer sist drar det ner endast mig och jag är ensam om mitt förlorande. OS guldet förlorade vi i alla fall tillsammans.

Melodifestivalen är ett bra exempel på en tävling där varje år, Sveriges tävlingsanda går upp i höga förväntningar. Vi kommer nästan varje gång med en bra, massproducerad poplåt, enligt mig, och vi hoppas på en top placering i Eurovision song contest. Men sen fortsätter mönstret år för år och våra tävlingsinriktade, svenska nyllen får gå hem med en artonde placering. I sommar OS 2008 förväntade sig många guld. Tyvärr fick svenskarna som åkt till Peking komma hem senare med svansen mellan benen och tvätta bort den blågula flaggan från ansiktet. Är man en idrottsstjärna ska man representera ett helt land och göra allt för att visa upp ansiktet, alltså det bästa av landet. Om man tyvärr skulle råka visa upp baksidan blir det en stor besvikelse för både stjärnan och hela landet. Snacka om ett förstört självförtroende.

Har man en vinnarskalle borde man läsa en novell från boken "Det är aldrig kört" Berättelsen handlar om en pojke som har en annan syn på tävlingar. Varje gång han kom tvåa sa han alltid "Jag vann efter dig" Det är något jag försöker sträva efter, att alltid se positivt på tävlingar och inte se det som jordens undergång. Blir man sur när man förlorar vill ingen spela med en längre. Då är det ju bättre att förlora än att inte få vara med från början.

EN BLOMMAS DOFT - NOVELL SKRIVEN AV CAROLINE KARLSSON

En vacker blommas doft, svek den dag du kom. Istället anlände en ny lukt. Hallon kanske, eller någon frukt arom. Du förändrar allt. Förut var det bara jag som formade ett hål i ängen med min kropp. Men nu ligger du där jämte. Jag vrider mitt ansikte mot dig och ser en lycka som är svår att beskriva.
- Är inte sommar det bästa som finns? sa du.
Jag bryr mig inte om att svara eftersom du vet redan repliken. Du ställer frågan emellanåt bara för att påpeka att det äntligen är sommar. Jag kommer nog aldrig tröttna på att höra din röst.
En upphettad sol får våra vita hud att snabbt bli kokande röda. En blomster äng fylld med blommor fast på ett fält. Bara för oss. Men jag känner inte lukten längre, bara dig. Du ligger där orörlig för att låta sommar vinden svepa in över din kropp som äntligen gjort sig fri. Vore det inte för solens hetta hade du nog legat kvar hela tiden. Jag vänder mitt huvud mot dig ser dig blunda. Du andas in luften och släpper sen iväg den.
- Känner du blomdoften? Är den inte vacker?
 Du är vacker. Men jag säger inte det. Jag ser dig ligga där vacker som du beskriver blomdoften.
Vi ser nu upp mot den klarblåa himlen som endast består av ett vitt luftigt moln. Det är omöjligt att inte njuta när molnet sakta åker bort mot himlaranden. Du sätter dig försiktigt upp och ser in i mina ögon som vägrar flytta sig från de fagra läpparna. Jag ser värmen, för sakta rinner en droppe frambringad av solens strålande hetta ner för din kind.
- Jag går och tar ett bad igen.
Du ler mot mig. Leendet värmer mig mer än solens sken någonsin kommer att klara av. Benen sträcks ut och blir mils långa från min syn och varsamt går du ner mot sjön som vilar ner för backen. En början till mörker smyger sig sakta över det blanka vattnet. Men inget hindrar dig. Jag sätter i armbågarna i gräset så jag ser när du tar första steget ut i det mörka vattnet. Jag ser hur det kalla knottrar din hud och hur solens sista strålar värmer. Jag lägger mig ner igen och ser upp mot skyn. Jag kan fortfarande inte få in blomdoften men det gör ingenting. Din doft är bättre. Den vilar kvar efter din form i gräset och jag andas in den.
En stunds tänkande får mig och längta efter din närhet i det stöpta gräset bredvid. Var är du? En halvtimme går och dina steg uppfångas av min hörsel när du formar gräset efter dina fötter. Håret är vått och du skakar ut några droppar på mig. Dem kokar och torkar snabbt ut på min glödande hud. Allt är fint. Du skakar på håret och snurrar runt några varv innan du sjunker ner i gräset. Tar ett djupt andetag med en lycklig utpustning.
- Är inte sommaren det bästa som finns?
Jag hörde din röst som smekte inne i mina öron ända in till trumhinnan. Men lukten kom nu i första hand. Efter dina rotationer med din kropp och fläng med håret fanns inget annat än din lukt. Den doftar bättre än den blomsteräng jag en gång känt. Stilla låg vi där tills mörkret kom närmre och du bestämde dig för att ta med dig, din kropp och lukt hem. Tillsammans vandrande vi på grusvägen jämte ängen för att sen gå på olika vägar. Du svängde åt vänster och jag åt höger men jag stannade förblindad vid korsningen. Du går din väg, trallade på en tjusig melodi och vänder dig om och ler.
- Vi ses imorgon.
Jag nickade och såg dina fötter trippa varsamt på de grusvägar som alltid låg stilla. Natten gick och det kändes inte som jag gått hem för på morgonen stod jag där och vänta. Du kom bara någon minut efter mig och vi börjar gå ner till där vi har våra insjunkna kroppar. Ner i det mjuka gräset. Vi lägger oss ner och tar några djupa andetag. Det här blir nog en bra dag. Solen skiner och det är minst lika varmt som det var igår. Du ligger där jämte mig och doftar lika ljuvligt som alltid. Men uttrycket i ansikten du tog med dig är inte det samma som legat jämte mig de andra dagarna. Något bekymrar dig. Du tar din tid tills du till slut öppnar munnen.
- Jag måste gå.
Jag ser med en förundrad blick och fattar inte riktigt vad som menas. Gå ner till sjön? Gå hem för dagen? Gå en promenad? Jag förstår inte.
- Jag menar för alltid. Jag kommer inte tillbaka.
Inget funkar i min kropp längre och allt som ekar i öronen är orden. ”Aldrig mer tillbaka” Jag ser när du reser dig med inte alls samma glans som förr och går din väg. Jag kan inte känna doften längre. Den valde att följa med istället för att ligga kvar här jämte mig. Varför? Nu när du inte kommer tillbaka känner jag inte din doft. Det är blommornas doft som härskar nu.

Jag har skrivit en liten dikt till litterär gestaltningen för jag orkar inte göra något annat. :)

Förstörd

En kort minut tills allt är slut
Slutet där jag får veta
Veta vad jag gjorde fel
Felet som jag inte kunde hjälpa
Även om jag hjälpte till

En medbrottsling till det som hände
Händelsen som förstörde mitt liv
Livet som jag levde
Eller var det livet som levde mig?

10 sekunder kvar tills bomben sprängs
Sprängs runt min tunna midja
Midjan som en gång skapades
Skapelsen är nu förstörd

Sitter här på Litterär Gestaltning och har skrivit en dikt...
Min lärare verkar inte gilla den, som med allt annat jag skriver...
Men bedöm själv...

ÖVERKÖRD ANKA
Av: Caroline Karlsson JM2

En överkörd anka ligger vid vägkanten
Ensam och frusen jämte fingervanten

Vanten som omfamnat och värmt en hand
Den som nästan täckte ett vänskapsband

Bandet hade knutits av flickans bästa vän
Hon som stack och lekte med engelsmän

De snodde henne och förstörde mitt liv
Från att vara ung och snygg tog jag ett jättekliv

Jag blev övergiven, gammal och trist
En olycklig icke troende buddist

Vägen jag kör är samma hela tiden
Jag har ingen kraft kvar att vinna striden

Mina pengar tar slut när jag stannar att tanka
När jag kör igen blir det jag som kör över en anka

Detta är min engelska "suspense" story som jag inte gillar alls. Den är konstig, men jag orkar inte skriva en ny så den får duga. Jag vet inte hur lång den ska vara så jag bara skrev tills jag inte orkade mer så jag kom på en sjuk avslutning. Men skit samma den får vara så här. 
DON'T HURT ME
Don’t ever disregard your emotions if you know that they're trying to tell you something. I ignored the feelings I felt and putted them in my stomach together with a splice. I shouldn't done that. What I should have done was start running. The same second I ignored my feelings was the second I felt a cold wrinkled hand against my mouth and soon my head against the sidewalk. I could not see anything because the hand was pressing my head into the pavement.
-Please let me go, I yelled.
He didn't seem to listen as his eyes were directed along the street. I could now hear footsteps getting closer and stronger. The last thing I saw was when the person stopped right in front of me and beated me unconscious.
A few hours lather I woke up in a dark basement with chains around my wrists and I was surrounded by bars. I felt weak and my all dried out mouth could feel the blood taste were the tongue reached. It was so cold so my damped hands got stuck on the cold bars. My legs were weak but shortly I got up and I started to concentrate my eyes to see what was around me. I saw I big table with tools like scissors, hammers, screwdrivers and a lot of scary tools with some red stains on it. Presumably blood I figured.
I heard footsteps walking down the stairs and when the person outside putted his hand on the doorknob. It was dark, only a soft lightbulb across the room shined so i could not see who it was but i knew it was a man.
- Please, let me go, I screamed once again.
He ignored me and walked to the table and started to rearrange the tools as he revised them one by one. I was shaking like an aspen leaf as he looked at me and compared my head to a screw auger, chainsaw and an enormous maul. –Please, don’t hurt me. I haven’t done anything do you. Please let me out.
He walked up to me and said:
–Oh, so you want to get out, little girl? If it is what you want I can make it happen, he said with a dark voice.
I recoiled back when he opened the bars and grabbed my arm so hard so I could feel to blood stopped. He dragged me to a chair near the electric lightbulb and pressed me down in the chair. Now I could see who he was.                                    –DAD IS THAT YOU? Dad, let me go. This is not funny anymore. You are freaking me out!
He didn’t listen so he took up a gun and said
– Sorry honey, you belong with the angels.
BANG!


Caroline Karlsson

Det här är min novell som jag skrev på min litterär gestaltning. Man behöver inte läsa den men man får gärna det:) Och dom som läst den sen får gärna lämmna en kommentar:) Om jag fått mer tid så hade jag kunnat utveckla historien mer men den får vara bra såhär!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Berätta, jag avslöjar inte!
Människor kommer och går. Sätter sig och känner känslan av att dela med sig. Varför kan jag få folk att dela med sig av sina djupaste känslor när de har så svårt att uttrycka det för resten av världen. Om de kommunicerade lika bra med sådana av deras sorts så skulle kanske inte världen se ut som den gör. Men jag kanske inte ska bry mig. Mitt jobb i detta liv är kanske att ge människor den känslan att de kan berätta allt för mig. De kommer till mig och delar deras djupaste, mest hemliga hemligheter och jag kan inte ge någon respons. Jag önskar så mycket att jag kunde säga till dem att – Allt kommer bli bra eller du fixar det. Men jag är gjord för att lyssna. Den konstiga varelsen människan kommer till mig när de vill ha ensamhet eller vill slappna av. Den stora eken ger dem skydd mot regn, snö, hagel eller till och med solsken för de som inte gillar det. Och under trädet står jag där och lyssnar varenda gång. Jag har sett att vissa kommer med blad som inte kommer från trädet dock utan vita blad som är ihoptryckta med en massa färg på. Där flyger det omkring gubbar i tajta dräkter som tydligen räddar världen på bladen. Jag kanske också är en sån. En hjälte. Jag kan ju inte flyga men jag kanske är en hjälte som är där för att lyssna och finnas där för de som behöver mig. Jag har ju en förmåga att få alla som kommer till mig att öppna upp sig och blotta sin själ. Ett tidigt minne som jag har är ett par väldigt speciella människor som har fastnat i mitt minne. Det är Alva och Anders som kom med utsvängda byxor och stora tröjor i konstiga mönster. Och jag minns dem såväl för det som hände bildade min syn på livet.
 -Kom Alva här är perfekt!
– Men vi borde verkligen inte sticka såhär från skolan. Tänk om lärarna kommer på oss, fnissade Alva med en vacker ton – Ingen borde säga till vad vi ska göra, inte våra föräldrar eller lärarna. Vem är det egentligen som lever våra liv?
– Det är ju vi Anders, sa Alva och kollade ner i gräset.
Anders lade sina stora händer på hennes kinder och kysste henne försiktigt precis när det första lövet fall för hösten. Deras läppar släpptes och blickarna öppnades efter de vart slutna.
 – Precis, och därför vill jag fråga dig en sak. Jag vet att vi bara är sjutton år och har hela livet framför oss. Vi kan resa, plugga, jobba, skaffa hus, ungar, dö. Men saken är att jag vill göra allt det här med dig. Jag orkar inte lyssna på våra föräldrar längre. Vill du gifta dig med mig?
Anders steg ner på ett knä och de ljusa jeansen fick en liten blöt gräsfläck men det var nog hans minsta problem nu. Man såg hur han väntade på ett svar, rätt svar och hur första svett droppen rann sakta ner för hans oklandriga hy.
– Anders du är ju helt galen, vad ska alla säga!
Det blev tyst för en sekund och det skapades en pinsam tystnad.
– Men jag bryr mig inte vad alla säger det är klart att jag vill gifta mig med dig, sa Alva och kastade sig på Anders av lycka. De rullar runt i gräset och deras läppar möts ett antal gånger till. Anders gör henne en ring av gräs och lovar att när han får råd så ska han köpa den finaste ring som finns. Då tänkte jag för mig själv att då får han allt ta och skynda sig för det där grässtråt håller inte allt för länge. Han sa att han ville dela resten av sitt liv med henne men om kärleken varade vet jag ej. Kanske dog den samtidigt som grässtråt runt hennes finger. Eller så har jag något extra än att bara lyssna som fick dom att stanna tillsammans för resten av deras liv. Jag tror att jag är en superhjälte.
En kille som verkligen fick mig att fundera och tvivla på den mänskliga kärleken var en man som hette Alex. En mer bedrövad man hade jag aldrig träffat förr. Eller kanske ska jag säga lyssnat på för det är ju det som är min grej. Alex kom en regnig oktober kväll upp till kullen under eken. Eken hade nu några hår på nacken och hade växt till sig riktigt rejält med en stor fin krona. Alex kom alldeles blöt med någons sorts jacka gjord av skinn tillsammans med ett par stora ljusa jeans som verkligen fick honom att se större ut. Jag kunde inte riktigt förstå varför man ville ha ett par förstora byxor så att man nästan tappade de. Men det var inte det saken handlade om nu. Jag ska försöka att hålla mig till ämnet. Han kom i alla fall och gick runt mig några varv och skrek så han kunde väcka de döda. Han var så ursinnig på något som jag inte kunde förstå var det var i stunden. Jag trodde kanske att det var för att han var tunnhårig eller att han hade ett stort hål i sina byxor. Men när jag hörde sucken efter skriket så förstod jag att det berodde på kärleken. Han satte sig ner och drog händerna genom det tunna håret.
– Jag kan inte förstå att hon kunde lämna mig, sa han med gråten i halsen.
– LINAAAAAAAAA, skrek han.
 - Det skulle ju vara vi och bara vi för alltid. Inte hon och Peter. Killen skulle ju också vara min bästa vän, sa han sårat. Jag kunde inte annat än tycka synd om den här killen som just fått sitt hjärta krossad av de två människorna som skulle betyda mest för honom. Jag kunde verkligen inte heller förstå att människor kunde vara så elaka. Med Anders och Alva var kärleken så ren, ny och inte konstgjord. De fick världen att se ut som ett bra ställe med vackra människor som sprider fin kärlek. Alex fick allt att se mörkt ut. Eller så var det för den mörka kalla oktober natten men mörkt var det. Alex började gråta.
– Jag kan inte förstå hur det här händer, jag vill inte förstå, snyftade han medans tår efter tår föll.
 Men i den stunden hände något. Hans andetag ändrades från lätta och vekliga till stora och starka. Han torkade bort tårarna och blicken blev svart.
– Det var för enkelt jag borde listat ut det. Ska inte jag få vara med Lina så ska fan ingen det, sa men med en ilska i rösten som var skrämmande.
 Jag hade aldrig sett någon sådär arg förut. Han reste dig med ett kraftigt sving och kollade bakåt innan han gick. Jag tror att han undrade varför han just pratat med sig själv. Men vad kan jag säga, jag har en kraft. Synd bara att den är till för att lyssna för jag hade gärna skrikit efter honom att det inte var bra för honom att han var så arg och att han skulle försöka att komma över det. Jag tror att han gjorde något dumt den natten. Känslan Alex gav mig stannade kvar en bit in på vintern medans andra kom och berättade nya saker. Men jag kunde bara inte sluta att undra vad som hände med Alex sen. Jag kanske inte är riktigt en superhjälte man jag hoppas fortfarande.
En människa som påverkade mitt liv ordentligt var en tjej i fjortonårsåldern som kom då ekens alla löv låg samlade som en gegga på marken. Hennes ansiktsuttryck var blankt som en spegelblank sjö en tidig vårmorgon. Inte för att jag någonsin sett en sjö innan men jag har hört många historier i mitt liv om allt möjligt. Hon var svart som natten själv med sitt svarta spripiga hår tillsammans med en lång svart kappa. Att någon så ung vacker kunde se så gammal och trassligt ut var inte förståligt när man såg på henne. Detta var hennes tid att leva men hon hade bytt ut all glädje och lycka i kroppen mot den svartaste sorg jag någonsin sett. Benen böjdes och hon satte sig sakta neråt med sin tomma blick ut mot den grymma världen. Jag trodde att hon snart skulle börja säga något eller åtminstone gråta, men inget hände. En minut gick och jag undrade vart min kraft hade tagit vägen för den skulle ju få henne att prata. Det var konstigt eftersom det aldrig hade hänt innan. Men hon satt där, helt tyst i säkert 5 minuter medan jag bekymrade mig över min kraft tills hon öppnade munnen.
– Mamma, sa hon med skrovlig röst.
Mamma? Undrade jag för mig själv. Vad ska det betyda egentligen? Jag såg ingen person här i närheten ingen som såg ut att vara hennes mamma. Jag kollade vart hennes blick drogs för att se om hon såg någon som var hennes mamma men den stirrade fortfarande helt tom ut i det becksvarta mörkret. Hon stack ner handen i sin ficka och tog hon upp en vass metall sak och gjorde något som jag aldrig kan förlåta mig för. Om jag bara hade kunnat prata så hade jag sagt att livet är till för att levas och så hade jag tagit metall saken och kastat iväg den långt bort så det aldrig skulle hända igen. Men så var inte fallet. Flickan tog det vassa metallbladet och satte det mot sin vita hud och drog sakta längst handleden. Hon drog inte en gång, eller två utan många gånger tills hela armen var täckt med det röda blodet. Hon höll upp armen och kollade med fascinerad blick när hon tryckte ut det som såg ut att vara det sista blodet som fortsatte rinna ner längst armen vidare till den svarta kappan. Det gjorde mig så ledsen att se någon skada sig på ett sådant sätt när de har fått ett liv att leva. Jag skulle gladeligen haft ett liv som jag skulle levt fullt ut om jag bara kunnat. Även jag fick ta del av det mörka blodet. Hennes blick drog sig upp mot den svarta himlen som idag innehöll en fullmåne och tusen stjärnor.
– Mamma, jag vill vara hos dig. Jag orkar inte med livet som du gav mig och sedan lämnade mig alldeles ensam. Det har gått en vecka sen begravningen och alla verkar redan ha glömt att du är borta. Jag vill bara vara hos dig. Snälla, viskade hon medans hon sakta lade sig ner och somnade in.
Hon dog inte men nästa dag kom det män och kvinnor med en bil som hade ett ljus på taket som tjöt samtidigt. De väckte henne till liv och förde in henne i bilen. Hela natten hade hon legat där medans blodet rann och kylan kom när hon låg där helt livlös. Jag ville skaka henne till liv, skrika åt henne och finnas där så hon kan gråta ut. Men jag kunde bara se på och lyssna. Det var en hemsk upplevelse som jag än idag har svårt att förstå. Just nu tvivlar jag lite på om jag är en superhjälte.
En berättelse som hände hyfsat nyligen var när eken spelade på sina sista år. Eken hade mindre löv som kunde täcka de som ville ha skydd och huden hade blivit skrynklig och grå genom åren. En kille och en tjej var det som kom en ovanligt solig höstdag sent på eftermiddagen. Petra och Isak hette dem. Hon var vacker, ung och aldrig någonsin hade jag skådat en sådan skönhet. Vinden lekte med det blonda håret och löven dansade runt hennes fötter. Fast blicken visade inte glädje utan var bekymrad. Killen drog händerna genom det rufsiga nötbruna håret och tog sedan hennes hand.
– Jag älskar dig Petra, viskade han nära hennes öra samtidigt som han avfärdade en kyss mot hennes hals.
– Isak, det är något jag måste säga.
Hon försökte fånga hans blick så han kunde se hennes ängsla men hans blick var inte närvarande vid ögonblicket.
– Kom, sa han när en stor vindpust puttade honom i ryggen.
Han dansade runt med löven och vinden och allt annat som ville dansa medans Petra stod bredvid. Ska jag vara ärlig så såg han jätte töntig ut när han hoppade runt som en galning men det kanske är min kraft som får honom in i detta beteende. Jag såg det som en positiv sak eftersom lite glädje och dans inte skadat någon förut. Men när jag kollade på Petra så ville jag gärna veta vad hon ville ha sagt eftersom det såg ut som något hon gått och burit på länge.
– Isak, jag måste verkligen berätta en sak som jag gått och burit på länge.
Oj börjar jag bli synsk eller nått? Snart är det väl jag som trycks på de vita bladen och alla ser mig som en riktig superhjälte.
– Jag har vart otrogen, sa hon rakt ut med min krafts hjälp.
Isaks dans upphörde och fötterna ändrades från glada och lyckliga till svarta och mörka. Han tog de tunga fötterna, lyfte varje steg försiktig och såg till att det lämnade en stor duns efter sig. Väl framme vid Petra med blicken in i hennes ögon höjde han armen, knöt handen hårt och tog tag med all kraft han hade i kroppen och träffa hennes ansikte med en kraftig smäll. Hon föll ner till marken och han följde snabbt efter.
 – Du, sa han.
Slog ännu ett slag mot ansiktet.
– Ska.
 Siktade och slog igen.
– Dö, sa han med ilska i rösten och slog det hårdaste slaget hittills.
Han reste sig fort upp och hade ännu inte förstått vad han gjort så han tog en planka som låg lite längre bort och slog ytterligare några slag mot huvudet tills han insåg vad som låg på marken. En död människa. Han kollade på henne och sedan på sina blodiga händer och reste sig hastigt upp.
– Förlåt, sa en grötig röst redo att ta emot gråten.
Den fega uslingen sprang där ifrån och vågade inte ta emot konsekvenserna för sin handling. Jag såg Petra ligga där med blod över hela ansiktet och att skönheten hade själen tagit med sig vart den nu skulle. Petra var inte längre Petra. Hon var ett lik nu liggandes framför mig. Jag ville hjälpa och jag vill ändra min kraft till något som kunde få henne tillbaka till liv, men allt var meningslöst. Hon låg där och jag stod jämte helt förstörd. När var det min tur att dö? Min kraft hjälper ju inte så mycket det får bara alla att säga en massa saker som för mesta delen aldrig leder till något bra. Jag var så arg på mig själv men det fanns inget jag kunde göra. Jag bara stod där helt fast i marken och visste nu att jag inte var en superhjälte. Jag är ju trots allt bara en bänk.

Jag blundar när benen vandrar
När kroppen rör sig förbi ledet
Tar det den vill ha och blir starkare
Ögonen öppnas
Och jag står längst bak i ledet